Erotiskt kapital är som alla vet gammalt som gatan. Ändå gavs en vetenskaplig artikel med rubriken ”Erotic Capital” uppmärksamhet i Financial Times i våras. Det var Catherine Hakim, sociolog vid London School of Economics, som talade om det erotiska kapitalet.

Ekonomiskt kapital har vi en någorlunda klar bild av, även om vi sett lite av det i våra egna liv. Till det ekonomiska kapitalet hör pengar och egendom. Socialt och kulturellt kapital har de flesta humanister och samhällsvetare ett hum om efter en översiktskurs i Bourdieus idéer om distinktionen. Kulturellt kapital är kunskap, bildning och kultur. Socialt kapital är nätverk och kontakter. Politiskt kapital är en form av socialt kapital.

Enligt Bourdieu kan de här kapitalformerna översättas i varandra. Ekonomiskt kapital kan generera socialt kapital, kulturellt kapital kan omsättas i ekonomiskt kapital, osv. Det här förklarar en hel del som gammal marxistisk teori inte kunde förklara. Men det räcker inte för att förklara Victoria Silvstedt.

 Löneförhandlare brukar säga att lön är ersättning för utfört arbete. Ja, men lön är ersättning för mer än så. Varför tjänar exempelvis snygga människor bättre än de med lite alldagligare utseende, som i sin tur tjänar bättre än de som betraktas som fula? Varför tjänar långa människor bättre än de som är korta? Varför tjänar feta sämre än andra? Varför attraherar privat sektor fler ”good-looking people” än offentlig sektor? Det beror på det erotiska kapitalet, enligt Catherine Hakim.

Erotiskt kapital är en personlig tillgång (asset) och en kapitalform vid sidan om ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital. Catherin Hakim sammanfattar själv sin uppsats och sin tanke:

This paper presents a theory of erotic capital and its applications in studies of social mobility, the labour market, mating, and other topics. We argue that erotic capital is just as important as economic, cultural, and social capital for understanding social and economic processes, social interaction, and social mobility.

 Our thesis is that erotic capital is rising in social and economic importance today, gives women an advantage, and is a key factor in women’s changing status in society and the economy…. In effect, we are proposing a new agenda for socio-logical (and feminist) research and theory.

 Mitt kulturella kapital är alltför bräckligt för att jag ska kunna avgöra om ”Erotic Capital” innebär ytterligare ett steg i den allmänna ekonomiseringen av tillvaron eller om teorin har ett befriande förklaringsvärde.

Helt klart öppnar Catherine Hakims teori upp fönster som ger oss nya perspektiv att se och ställa frågor om familj, social mobilitet och arbetsliv. Det är gott nog. För lika närvarande som det erotiska kapitalet är i praktiken, lika frånvarande har det varit i teorin.

Myntet har alltid två sidor. Ta det här med egenskaper i jobbet till exempel. Den som tar lång tid på sig och inte levererar  snabbt nog, kan ha ett problem på en arbetsplats där saker behöver hända snabbt. Å andra sidan kan det innebära att personen är noggrann, eftertänksamt och gör ett gediget och grundligt arbete. Varken det ena eller andra behöver vara ”rätt”. Det handlar mer om att lära känna sina båda sidor och använda dem vid rätt tillfälle.

På samma sätt är det med konsekvenserna av informationssamhället. Vi utsätts idag ständigt för ett flöde av information som saknar motstycke i historien. Vårt problem är egentligen inte att  hitta, utan att sålla. Och hela tiden måste vi ta ställning till vad vi ska läsa, vem vi ska lyssna på, vilken bank eller vilket dagis vi ska välja.

Jobbigt? Javisst! Men den andra sidan av myntet heter transparans och öppenhet. Att så många idag kommer till tals genom sociala medier gör att saker inte går att sopa under mattan.  Idag skriver Jan Söderqvist i Svenska Dagbladet om just detta. Människor kan enkelt och snabbt kommunicera med varandra, hitta likasinnande, utbyta erfarenheter och påverkar opinioner.

Många organisationer funderar idag på hur kommunikationen och nätverkandet mellan medlemmarna kan stimuleras och hur man på så sätt kan öka möjligheterna att påverka samhällsutvecklingen tillsammans. Vi strävar efter att vara öppna och tillgängliga på alla sätt. DIK är ett av de mest aktiva fackförbunden på sociala medier redan idag. Var med oss till exempel på Facebook och Twitter!

Men vi vet att vi kan bli ännu bättre. Vi kommer att ägna hösten åt att diskutera och fatta nödvändiga beslut för medlemmar och andra intresserade ska kunna träffa varandra på hemsidan och på andra plattformar. Hur skulle du själv vilja ha det? Hur vill du kommunicera med DIK?

Birgitta Rydell, samhällspolitisk chef för DIK. Bloggar bland annat om kultur och ledarskap.

Under hösten och vintern som gick, blev jag bibliotekarie igen. Efter att ha jobbat med annat i 10 år. Det var så stimulerande, intressant och kul! Det mesta var sig likt. Förutom en viktig skillnad; behovet av biblioteket som mötesplats och stöd för de människor, som inte själva kan ta för sig och sovra i och av informationsöverflödet, hade blivit mycket tydligare.

Under den första veckan, hann jag med att bevittna ett testamente, boka körkortsprov på irakiska via webben, guida nyanlända ensamkommande flyktingbarn till barnlitteraturen, och se till att massor av människor i lärande processer, från de yngsta som just upptäckt språkets möjligheter i rim och ramsor, till forskare med världen som arbetsfält, fick tillgång till det de efterfrågade.

Jag upplevde att behovet av bibliotekariernas kompetens blivit mycket mer och större än tidigare och att sökmöjligheterna och medierna förstås blivit otroligt mycket mer diversifierade och, ja, oändliga.

Efter att jag har arbetat i andra professioner och har dem att jämföra med, inser jag efter den här bibliotekarieperioden, hur otroligt samhällsnyttig biblioteksverksamheten är.

Hur upprörd blir jag inte då, när jag i min nuvarande roll som ombudsman på DIK, läser en insändare  i ”Norran”, där en kulturnämndsledamot försvarar Skellefteå kulturnämnds beslut att dra ner på antalet tjänster med en fjärdedel = 7 tjänster, men behålla alla bibliotek, allt öppethållande, och tycker att det är helt ok att och inte bemanna informationsdisken på biblioteken på grund av att man nu har självutlåning. Inte hela dagarna, men delar av. Min upprördhet gjorde att jag tillsammans med de lokalfackliga i Skellefteå skrev ett debattinlägg i frågan.

Har man som politiker inte någon koll på vad biblioteksverksamheten står för? Hur kommer det sig att de som bestämmer tror att man kan ersätta bibliotekarier med RFID? Borde man inte som politiker vara otroligt stolt över att vi i det här landet har en sådan fantastisk verksamhet, med den specialistkompetens som bibliotekarierna har, som gör det möjligt för alla människor att delta i de samhälleliga processerna, som på något sätt utgör grunden för ett demokratiskt samhälle. Att inte ha tillgång till den kompetensen är faktiskt detsamma som att stänga biblioteken.

Det som gör mig än mer upprörd och orolig är att jag under våren sett likartade tendenser även på andra håll i landet. I rätt stora kommuner.
Beror det här på att politikerna inte kan och förstår?
Beror det på att de får för dåliga underlag för beslut?
Eller, beror det på att de vill ha ett samhälle där många ställs utanför?

Det känns som att det är dags att ställa sig på barrikaderna och göra det vi kan för att värna rätten till information, folkbildning, och möjligheterna att bilda sig sin egen uppfattning om vad som helst.
Det är en fråga om demokrati!

Brita Wessinger, ombudsman DIK

Ett av dagens utspel i Almedalen var de rödgrönas förslag till till en gemensam kulturpolitik. Kan det bli starten på att kulturen också får en plats i valrörelsen? Det vore verkligen välkommet!

Så sent som i går när DIK ordnade i seminarium här i Visby på temat Kulturen som som valfråga, såg det mörkt ut! Förslaget är redan kommenteratav många. Malin Clausson skriver i GöteborgsPosten att innehållet i utspelet var mindre överraskande än att de faktiskt gjorde det. Andra som har kommenterat är Stefan Eklund i Svenska Dagbladet .

De rödgröna vill satsa en miljard mer på kulturen under den kommande mandatperioden i en takt som får bero på det ekonomiska utrymmet. Digitalisering av kulturarvet bland annat genom en omstart Accessverksamhet fri entré på statliga och andra museer  är två viktiga punkter i programmet. Man vill ge barnkulturen ett lyft bland annat genom en maxavgift inom kulturskolan samt satsa på läsfrämjande insatser.

Digitalisering av kulturarvet är en stor och viktig fråga och det är glädjande att den kommer upp i de rödgrönas program. Att göra både det gamla och nya kulturarvet tillgänglig i digital form är erhört angeläget. Tveksamheten ligger i nya Access-satsningar. Det vore bättre att ge våra minnesinstitutioner förstärkta anslag med sikte på flera år framöver med ett tydligt uppdrag att digitalisera och göra tillgängligt. Nya arbetsmarknadspolitiska satsningar inom kulturen är vi mindre betjänta av.

En sak lyser med sin frånvaro i de rödgrönas förslag: kvalitet. Man säger inte heller något om regionaliseringen av kulturpolitiken.

Det ska bli spännande att se om rödgrönas utspel får igång en debatt där också alliansen ytterligare kan mejsla ut sitt alternativ!

Birgitta Rydell, samhällspolitiska chef i DIK.

Framtiden för kollektivavtalen debatteras frekvent, inte minst under årets politikervecka i Almedalen. I en del branscher är kollektivavtal en självklarhet men i andra är det ett främmande väsen. DIK arrangerade en minidebatt på temat kollektivavtal för kommunikationskonsulter. Som representant för kommunikationsbranschen deltog Viggo Cavling. Efter en förvirrad debatt är det tydligt att det råder okunskap och begreppsförvirring  om skillnaden mellan kollektivavtal och LAS.

Förra året under Almedalsveckan frågade vi oss vem som älskade den svenska modellen. Frågan var berättigad efter de havererade huvudavtalsförhandlingarna mellan Svenskt Näringsliv och  PTK  och LO. Inte någon av parternas representanter verkade vilja uttrycka några varmare känslor för sin modell.

I år låter det annorlunda. Den svenska modellen kanske inte är älskad men dock omhuldad. På ett seminarium, arrangerat av Näringslivets forskningsinstitut Ratio i tisdags, debatterades kollektivavtalens roll på framtidens arbetsmarknad inom de så kallade framtidsbranscherna. Dessa definieras som konsultbranschen inom IT, ekonomi, media, kommunikation och marknadsföring.

Ratio presenterade ny forskning som visar att kollektivavtal kommer att lösa även dessa branschers behov. Kollektivavtalsmodellen visade sig vara oväntat flexibel, enligt rapporten. Vi som vet lite mer om hur kollektivavtal fungerar i det dagliga arbetslivet var inte förvånade, men det var ändå skönt att få det vetenskapligt belagt. Debattpanelen såg ett problem i att så få anställda inom branschen är med i facket och i att så få arbetsgivare är med i en arbetsgivarorganisation . Få  företag täcks alltså av kollektivavtalen.

Under Ratios seminarium uttryckte representanter för arbetsgivarorganisationer problem med vissa villkor i avtalen. Det blir för dyrt för mindre företag, menade man. Panelen efterfrågade en röst från någon ”verklig” arbetsgivare. Den möjligheten yppade sig senare under eftermiddagen samma dag  när Viggo Cavling, chefredaktör för branschtidningen Resumé med ett 20-tal anställda, och  jag debatterade om varför det är så svårt med kollektivavtal för konsulter.

Under debatten pratade vi förbi varandra. Istället för att debattera kollektivavtal uttryckte Cavling kritik mot LAS, lagen om anställningsskydd. Cavling refererade till en artikel i Resumé som beskriver hur företaget JG Communications personal röstat om att tillämpa LAS eller inte. I själva verket gällde omröstningen om man skulle teckna kollektivavtal eller inte. Och så står det också i artikeln!  Fler exempel på denna förvirring fanns i debatten.

Nu är det ju enkelt, och kanske frestande, att vi som vet lite mer om arbetsrätt raljerar eller förfasar oss över konsultbranschens omedvetenhet om skillnaden mellan så grundläggande begrepp inom juridiken som lag respektive avtal. Cavling kanske inte kan ge oss några nya insikter om arbetsrätt – men – vi har mycket att lära oss av hur denna bransch tänker, känner och ser sig själv.

Det ingår inte i konsultbranschens självbild att vara organiserad. Hela branschens idé bygger på konkurrens och individuell prestation. Förledet ”kollektiv” i ordet kollektivavtal är för dem direkt frånstötande.

Cavling ställde under debatten frågan vilken vinst arbetsgivarna har av lokalt fackligt inflytande. Fackförbunden måste tillsammans med arbetsgivarorganisationerna bli bättre på att besvara den frågan genom att förtydliga kollektivavtalets ekonomiska fördelar. Det flexibla kollektivavtalet är vår affärsidé.  Det måste marknadsföras på ett attraktivt sätt och förklaras så att  det i branschens framtida självbild ingår smarta kollektivavtal.

Anna Steen
Chef på förhandling och juridik DIK

Blogginlägget finns även på Newsmill.se. Debatten med Viggo Cavling om kollektivavtal kan ses på Sacos videosändningar från Almedalen.

Dagens stora nyheter från Almedalsveckan  är de rödgrönas förslag om skolan och folkpartiets utspel om äldreomsorg. Men här iv Visby hittar man intressanta arrangemang om det mesta. Idag har jag kastat mig mellan digitalisering av kulturarvet, regionalisering av kulturpolitiken och välfärdens framida finansiering.

Ett 50-tal deltagare kom till DIK:s seminarium där förbundsordföranden Karin Linder, Johanna Berg på Riksantikvarieämbetet och Katarina Rehnman Claesson tillsammans med den kunniga publiken diskuterade vem som ska digitalisera, om och hur man ska prioritera och vem som betalar det stora arbetet med att göra kulturarvet lättare att använda och ta del av för oss medborgare.

Detta är ett viktigt arbete som ska ge oss den grundläggande rätten att få kunskap och information. Alla är överens om att det kommer att kosta. Ändå är dessa kostnader inte till närmelsevis av samma storlek som de stora utmaningarna att klara vården och omsorgen i en framtiden. Detta har den s k Borgkommissionen tagit sig an. Den är ett samarbete mellan höger och vänster genom tankesmedjorna ArenaIdé och Timbro.

Kommissionen är enig om att de resurser vi idag avsätter till vård och omsorg inte kommer att räcka i framtiden när behov och efterfrågan ständigt ökar. Morgondagens gamla kommer inte att acceptera de brister i omsorgen som finns idag. Vi blir också allt äldre, visserligen också allt friskare, men mycket tyder på att de år då vi är i behov av omsorg också blir fler.

SKL (Sveriges kommuner och landsting) har räknat ut att kommunalskatterna måste höjas med 13 kronor för att resurserna på sikt ska kunna möta behoven år 2035. Det ter sig omöjligt och därför måste den offentliga finansiering stärkas på andra sätt till exempel genom att öka antalet arbetade timmar och vård och omsorg bör prioriteras högre än de offentliga utgifterna för socialförsäkringar.

Men detta kommer inte att räcka. Därför måste det bli tydligt vad som kan finansieras inom det offentliga åtagandet. Övrigt blir medborgarna eget ansvar genom kollektiva lösningar i form av försäkringar eller att vi helt enkelt får betala mera själva. För med stigande BNP kommer utrymmet för den privata konsumtionen att öka. Men är det rimligt att vi bara lägger det på fler platt TV, annan ny teknik och dyra resor?

Så här resonerar Borgkommissionen. Kontroversiellt? Javisst, men ser man de beräkningar som presenterades, blir det uppenbart att det här en fråga som måste behandlas. Och vad blir viktigare än att det görs i en öppen debatt, där problemen analyseras och olika förslag till lösningar kommer upp till diskussion.

Birgitta Rydell, samhällspolitiska chef för DIK.

Måndag i Almedalen under politikerveckan. Det första seminariet jag var på var Saco studentråds ”Klipp dig och skaffa ett jobb” som handlade om yrkeslivsanknytning och hur man bäst bygger broar över glappet mellan studier och arbetsliv. Då upptäckte jag mitt första praktiska problem, traditionell åhörarteknik möter modern. Min vita mobil blir helt nedfläckad av min bläckpenna. Anteckningar möter twitter och facebook, många verktyg blir det.

Det är fint väder och det är fullt på alla seminarier. Under Myndigheten för yrkeshögskolans seminarie, med den talande titeln ”På fredag tar jag examen och på måndag går jag till jobbet” är det också fullt och varmt i rummet, märker jag att jag har gått runt den klassiska tankecirkeln och ställer mig frågorna återigen. Vad är praktik? Vad arbetslivsanknytning? Vad är bildning? Vad är kompetens?

Med dessa frågor i huvudet förbereder jag DIK:s kvart med Projekt Athena, skönt eftersom att det är dagens största grej som försöker besvara dessa frågor. Paradnumret med utmärkelserna av årets ris och årets ros till delar av högskoleväsendet. Röda rummet på Rindi var fullt. Anders Flodström avgådd högskolekansler var där, studenterna var där. Årets Athena, rosen, fick Britt Inger Johansson för hennes arbete med Kulturentreprenörsprogrammet vid Uppsala universitet och för hennes engagemang för humaniorastudenterna. Riset gick till resursfördelningssystemet, just för att det är ett stort problem för humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar. Tyvärr var det dock ingen som var där och representerade resursfördelningssystemet som kunde ta emot utmärkelsen. Läs mer om utdelningen här. 

Vädret har som sagt varit perfekt Visbyväder, varmt, men inte för varmt. Soligt men inte för soligt. Kvällen har badpotential. Under morgondagen bjuder DIK på tre programpunkter, se hela vårt kalendarium och följ de andra bloggarna under veckan.

På återseende,

Amanda Sjöquist, stolt humanist

När boktryckarkonsten utvecklades på 1400-talet och gav spridning åt det tryckta ordet, varnade man för att läsning kunde skada ögonen. Ett rejält skutt framåt i tiden återfinns samma farhågor när teven intog hemmen. Listan kan göras lång på exempel där ny teknik mötts med rädsla och skepsis. Det återspeglas också på våra arbetsplatser. I internets barndom var det arbetsgivare som förbjöd de anställda att använda nätet, eftersom rädslan att det skulle användas privat var stor. Andra arbetsgivare blockerade vissa adresser som inte ansågs behövas i tjänsten.

Nu uppfinns hjulet igen, men denna gång stavas det sociala medier. Frågan om man får facebooka privat på arbetstid är en het potatis. Rent arbetsrättsligt är saken glasklar – det får man inte. Men man får å andra sidan inte mejla privat eller ringa privata samtal heller. Men det gör väl alla ändå? Hur ska man annars få livet att gå ihop? Få arbetsgivare upplever nog detta som ett problem, så länge det sker med sunt förnuft i rimliga proportioner. Men Facebook har ökat med tusentals procent de senaste åren och snart har mer än varannan svensk ett konto. Nu ska det skrivas policys och regleras, annars kommer ingen att sköta sitt jobb längre. Eller? Nej, Sverige kommer inte att stanna den här gången heller. Klarade vi telefonen och internet på arbetsplatserna klarar vi Facebook och andra sociala medier också.

En annan het diskussion som pågår just nu är hur företag och organisationer ska använda sig av de sociala medierna. Rädslan att inte synas, eller att göra fel är påtaglig. Inbjudningar till kurser, evenemang och tips om hur du bör agera i sociala medier är snart fler än antalet mygg i Norrland en midsommarafton. Och det finns väl inte en PR-byrå i hela landet som har missat att utse en expert på området. En hajp som börjar likna det som föregick den stora IT-bubblan i slutet av nittiotalet. Nu tror jag kanske inte att de sociala medierna kommer att kraschlanda på samma sätt som det gjorde den gången. Men tron på nyttan med sociala medier är kanske en smula upphetsad.

Jag har roat mig med att surfa runt och kika på några olika expertråd, som några PR- byråer (i sann social media-anda) öppet delar med sig av. Jag slås av hur olika tipsen är. Ett exempel är att en byrå säger att ett av det vanligaste felet företag gör är att de inte har någon strategi när de ger sig in i sociala medier. En annan byrå hävdar motsatsen: Ett vanligt fel är att företag tror att de måste ha en färdig plan för sitt medverkande i sociala medier. Det är bättre att bara ge sig ut, så kan man forma sin strategi vartefter.

Sociala medier är här för att stanna, därom är de flest ense, men råden om hur de ska hanteras och vilken nytta de har spretar ännu. De sociala medierna måste också ha ett vettigt innehåll för att de ska vara intressanta även när den första entusiasmen har lagt sig. Det innehållet tror jag bland annat återfinns i de traditionella nyhetskanalerna. Det ena ger det andra och med en mix av traditionellt och nytt kommer man nog en bit på väg. Åtminstone så länge det sker med sunt förnuft, omdöme och rimliga proportioner.

I maj 2008 startades bloggen Blackeberg.org som ett enskilt initiativ av två entusiastiska privatpersoner, numera en person. Idag samlar bloggen mer än 350 fotografier, 122 blogginlägg och 1442 kommentarer av människor som vill bidra till kunskapen om sin hembygd Blackeberg. Bloggen är nu på väg att bli en fotobok.

Bilderna som används i bloggen/boken är dels tagna av Tomas Zackarias Westberg, som driver bloggen, och dels av bloggläsarna, som kan skicka in färdigskannade foton och tidningsurklipp eller – och det här är riktigt bra – få hjälp med inskanningen.

Jag tycker att Blackeberg.org är en kulturgärning – på många sätt. Dels dokumenteras bostadsområdet och dess moderna historia väl, och dels kopplar bloggen ihop människor som har en anknytning till platsen. Det kan man se inte minst i kommentarsfälten.

Flickr Commons, bloggar, Wikipedia… Sociala medier som har det gemensamt att de ger tillgång till vårt kollektiva minne på ett sätt som är så mycket mer dynamiskt och lättingängligt än tidigare. Enskilda får chansen att bidra med sin flik av verkligheten, sin egen historia, och dela den med andra. Min tanke är – hur kan våra institutioner samverka med sådana initiativ?

Vi har redan idag institutioner som driver projekt i t ex Wikipedia, exempelvis Ortportaler, och Flickr, RAÄ. Nu kan det vara dags för fler av oss att ta ett steg till. I samarbete med enskilda – våra brukare/medborgare/dem vi är till för – kan vi använda dessa och liknande tjänster som vardagliga verktyg i arbetet med att samla och dela kunskapsresurser. Inom DIK är det tillgängligheten till vår gemensamma kunskap som prioriteras.

Anna-Stina Axelsson
medlem av förbundsstyrelsen
gästbloggare

På bloggen Kulturekonomi har Emma Stenström förtjänstfullt sammanställt de kulturanknutna programpunkterna under sommarens Almedalsvecka. Det är bara knappt tre veckor kvar till detta megaevent, som särskilt ett valår har särskilt stor betydelse. Som vanligt slås rekord i antal event och säkert också vad gäller deltagare.

Årets Almedalsvecka blir ett utmärkt tillfälle för partierna att bekänna färg i kulturpolitiken. Det senaste året har flera löften utfärdats. Inte i första hand om kulturpolitikens innehåll, utan om önskemål att kulturen blir en valfråga. Min uppmaning blir: ta chansen i Almedalens talarstol!

Den rödgröna oppositionen aviserade i april ett offensiv i kulturpolitiken. Alliansen har haft en arbetgrupp som lade fram förslag i maj. Folkpartiet presenterar en egen politik.

Så brist på förslag finns det inte. Nu krävs det också partiernas högsta ledning tar kulturfrågorna på allvar. Det brukar sägas att det i slutändan inte är de så kallade plånboksfrågorna som leder till valseger. Det är värderingar som vinner val.

Aldrig så många tabeller, kurvor och löften om bidrag och skattesäkningar, kan uppväga politiker som ger oss berättelser om hur vi tillsammans ska utforma en framtid som vi och våra barn kan leva i. Berättelser som som handlar om värden och idéer om ett gott samhälle. Berättelser som visar hur tillgång till kulturupplevelser berikar oss som människor och stärker demokratin.

Det vill jag höra partiledarna berätta när de startar den riktiga valrörelsen den andra veckan i juli!

På dik.se kan du ta del av DIK:s program under Almedalsveckan. Vi kanske ses där!

Birgitta Rydell

Samhällspolitisk chef för DIK. Bloggar bland annat om kultur och ledarskap.